Nu är glada julen slut slut slut...

Då har julen kommit och gått. Jag har mått mycket bättre än vad jag trodde jag skulle må för 2 månader sedan. Julen har varit rolig och faktiskt för en gångs skull lagom. Vi har fått lagom med paket. Vi har gett lagom med paket och vi har i det stora hela haft trevligt med varandra.

Förutom att man firar och har trevligt med familj och släkt så innebär julen att min kära sambo är ledig i två veckor. Detta har resulterat i att våran hall nu nästan är färdig med undantag för ytterdörren och själva stegen i trappen. Annars är våran hall nu mitt nya favoritrum. Nu är det bara att ta tag i nästa rum som då blir badrummet på nedervåningen som är från 1800-aldrig.

Här är en del av hallen som den såg ut innan. Observera att vi då har tagit bort en liten bit golv men att hela golvet hade denna fina röda färg...=)














Visst blev den en viss skillnad...?!?!


Igår va det 6 månader kvar till den stora dagen och idag ängtligen fick vi klart för oss hur inbjudningarna kommer att se ut. Vi har mixtrat o trixat utan att riktigt bli helt nöjda men nu äntligen är de som vi vill ha de...nu ska jag bara klistra och klippa ihop sesådär 35 stycken.

Ska snart träffas med päronen o disskutera igenom saken så alla är på samma plan. Sen är det ju ändå det jag o B säger som blir de slutgiltiga.

Eftersom när jag började skriva blogg kunde man följa hur jag från ångest och stress återgick genom medicinsk hjälp till ett betydligt behagligare liv att leva finns det ju inte så mycket att följa längre. Men va bara lugna...den 8 januari börjar jag på Vikt väktarna. Det är dax att bli av med överblivet fett som jag samlat på mig bra de senaste halvåret. Så mitt mål i nuläget är att gå ner minst 15 kg innan bröllopet. Både för att se så bra ut i klänningen som möjligt, men även öka mina chanser att få bli mamma i framtiden.

Så nu ska jag försöka flitigt att blogga om hur det går med min viktnergång om jag kommer lyckas...men jag måste helt enkelt...!!!

Ensam hemma kväll..

Idag är min enda lediga dag den här veckan. Idag har jag bara strosat runt i mjukisbyxor och ett linne och tofflor. Har inte ens borstat håret. Det så fruktansvärt ovårdat ut och måste verkligen tvättas innan jag går och lägger mig ikväll. För övrit så har jag tvättat två maskiner med tvätt och diskat undan all disk vi samlat på oss. Bakat jättegoda adventsbullar och faktiskt inte städat någe alls. Fast kvällen är ju inte slut ännu.

Sambon min är på julkalas på sitt jobb. Så jag har hela kvällen hemma för mig själv. För ett tag sedan skulle jag tyckt att det va jobbigt att vara själv och gått o önskat att han skulle komma hem snart. Nu njuter jag av det. Är så skönt o må så pass bra att jag klarar av att njuta lite av livet igen.

Var hos kuratorn igår. Insåg en ganska skrämmande sak då. Det lixom slog mig då...alla har pratat om det jätte länge men de har aldrig riktigt gått in ordentligt i huvudet. Har inte velat fatta tror jag. Jag har strävat efter att bli bra igen så att jag kan bli den jag var innan jag vart dålig. Den som hade 1000 järn i elden som villa göra så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Jag har nog innan jag vart dålig varit trött på mitt liv för att det inte hände lika mycket nu när jag va i ett fast förhållande på väg in i vuxenvärlden, som det gjorde när jag va singel och dygnet inte ens räckte till. Jag ville att det skulle hända mera, att livet skulle fortsätta blåsa fram i 350km/h och aldrig ta slut. Men jag insåg att man måste gå vidare. Jag kan inte vara 18 hela livet och själv försöka uppleva allt som finns för annars är inte livet värt att leva.
Jag måste lugna ner mig lite och försöka inse att livet kan vara roligt och givande fast det inte går i 350km utan kanske bara 100. Jag ska verkligen jobba med dom känslorna nu. Försöka förstå att jag har det bra som jag har det. Att jag kan vara lycklig och få ett bra liv fast det inte går så fort fram. Njuta mera av sakerna jag upplever än att försöka uppleva dom så fort som möjligt för att sedan kunna uppleva något nytt.

Pratade även med min läkare på telefon idag. Hon förnyade mitt recept på tabletterna. Jag fick nu utskrivet för ett halvår. Och då ska jag sakta sra ner på dom igen på samma sätt som jag troppade upp fast under en längre tid. Det va skönt att få höra det. Även fast det inte är förrns i sommar så ser jag ett slut på tablett ätandet. För det är inte allt för skojigt ändå att veta att jag mår bra pga tabletter.

Jag min lycka kanske håller på att vända. En bebis på dehär så vore de bra..=)

Månskugga...

Prick kl 12 på klev jag ut från min pappas hus för att bege mig hemåt. Det hade slutat snöa och den första tanken som slog mig var att de va så ljus ute, trots att det var mitt i natten. Jag tittade upp och fick se månen som lyste klart över den vita snön som täckt marken. Det var då när jag gick mot bilen lixom slogs till av någon märklig känsla i kroppen. Allt va så vackert, så stilla och så mystiskt på något sätt. Det är en känsla som man inte kan förklara med ord. Jag va bara tvungen att stå och titta ut över landskapet. All denna snö och sedan månen som bildade stora skuggor av snötunga träd på marken. För några sekunder blir man lixom salig. Allt annat runt omkring försvinner och man blir lever verkligen i nuet. Det är så vackert och jag lider verkligen med dom som inte får se dehär vackra.

Fick för mig att jag va tvungen att ta kort på dehär vackra så när jag kom hem gick jag in för att hämta kameran. (va dock tvungen att kissa först, blir ALLTID akut kissnöding när jag kliver innanför dörren hemma. Undrar va det kan bero på?) Sen sprang jag ut och började ta massa bilder. Insåg efter en stund att alla bilderna jag tog vart svarta. Besviken raderade jag dom ur minnet och blev skitsur för att jag äger en så usel kamera.

Men det kanske fanns en mening med det med. Jag kanske inte skulle få uppleva den här känslan om jag hade den på bild i min dator och kan titta på den varje dag. Det är kanske meningen att jag bara ska få se det i verkligheten och spara bilden i minnet istället.

Hur som helst så är det otroligt vackert ute just nu. Jag kan inte riktigt förstå hur det kan vara så vackert här...en sak som är säker är att jag måste vara ute mera...och jag kommer inte gå och lägga mig på lääännggeee...!!!!

Snön är underbar...

Så den 11 December idag då och snön har vräkt ner hela dagen. Undebart tycker jag...det blir bara vitare och vitare ute just nu. Den enda nackdelen med att snön vräker ner är att jag måste sova själv inatt. Min blivande måste ut o ploga rent gatorna i Arboga så dom kommer fram imorgon.

Dom varna även för att de ska bli upp till 20 cm snö imorgon så jag får antagligen sova själv imorgon natt också. Om jag inte myser in mig i lastmaskinen med min man o åker med honom en sväng där på natten. Kan va mysigt det med.

Igår kände jag av stressen lite igen. Jag va lixom redan stressad när jag vaknade. Visste att jag va tvungen att ordan pappas present och sen upp på stan för att fixa lite andra saker. Sen skulle jag ut o gå men min vän A och efter det skulle jag hinna till jobbet som jag började kl 15. I bilen på väg in till stan började jag känna i ögonen och de kom en massa yrsel. Sen fick jag med ens ont i huvudet och nacken och tappade all styrka i händerna. Kände min allmänt dålig. Jag blev på någe sätt så lessen när det blev så. Man vill ju inte ramla tebax nu när allt har varit ganska bra de senaste dagarna. Men lite sånna smällar får man nog ta.

Har iaf bestäm sångare till bröllopet. De känns skönt. Annrs känns det som om jag inte kommer någon stans. Jag vill typ bestämma vem som ska prata på festen. Har frågat några men jag vågar lixom inte pusha för mycket. Annars får jag väl helt enkelt fråga vidare. Vore skönt o ha de klart så man kan börja planera för hur kvällen ska läggas upp.

Jag ska väl ta o gå upp o läsa lite nu kanske. B sover nog snart så jag kan kanske räkna med att bli störd av lite snarkningar.

En dag i andlighetens tecken..

Idag va jag iväg på den första Yogagrejen. Måste säga att jag va lite stressad över hela situationen och hade god lust att bara vända bilen för att åka hem igen. Jag skulle vara där 12.15 då jag skulle få en behandling först innan själva yogapasset. När jag stod utanför dörren där jag skulle gå in insåg jag att jag skulle in i en vanlig lägenhet. Vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig men kanske en typ träningslokal eller liknande. Men nej då en vanlig lägenhet va de, förutom möbleringen såklart.

En trevlig kvinna kom och tog emot mig i dörren och jag fick sätta mig ner och vänta då det var någon som inte var riktigt klar med sin behandling ännu. Efter en stund hörde jag hur hon innan mig sa att hon hade blivit yr efter behandlingen. Jag fick genast en klump i magen då yrsel är en av mina värsta saker som kan hända. Slutligen fick jag gå in i rummet och klä av mig allt utom trosorna. Sedan lägga mig på rygg med en handuk över mig.

Hon började med att känna på min mage, direkt sa hon att hur länge har du haft problem med magen - hur länge har du varit överviktig. Sen satte hon i gång med en typ av massage av magen o jag trodde hela magsäcken skulle vända sig ut och in. Sen fortsatte det med massage av resten av kroppen. I ca en timma gick hon bärsäkragång på min kropp. När hon va klar fick jag vila i 15 minuter och sedan va de dags för yogan. I ett rum som andra skulle ha använt som sitt vardagrum låg det yogamattor på golvet och vi var 6 stycken som satte i gång att röra oss i olika rörelser. Klockan 4 lämnade jag lägenheten, ganska omtumlad.

Det kändes ganska bra. Ganska skönt att få röra sig sådär och vem vet, det kanske till och med hjälper med tiden. Det skulle vara ett läger helgen i mellandagarna som hon tyckte jag skulle vara med på. Då det ska tränas och ätas bra mat för kroppen. Det skulle kosta 2800. Vet varken om jag har råd eller vågar. Ska fundera på det tills på onsdag då hon ska ringa mig.
Annars kostar det 3550 kr för en säsong, och då får man gå på så många pass man vill.

Jaja jag är glad att jag provat på det. Nu ska jag smälta det och sova på saken. I morgon är jag lite sugen på att baka lussebullar. Antagligen inte bra varken för organen i magen eller för vikten. Men man blir ju inte tjock av att baka dom..

..eller hur!!

Helgpyssel hemma

Nu har jag tagit min 20:e tablett. Imorgon har jag ätit dom i 3 veckor. O jag vill inte säga för mycket eller hoppas på för mycket men jag mår så mycket bättre just nu. Jag kan knappt tro det själv. Va mycket saker jag orkar med och jag har inte alls lika stark panik som jag hade förut.

Jag kan svullna upp på läpparna eller till och med få stora blåsor på tungan utan att ens bry mig. Det är helt otroligt. Har lite problem i ögonen fortfarande och blir ibland lite yr men om även det sakta men säkert kommer försvinna så är jag nog världens lyckligaste människa. Det är som om jag sakta börja bli mig själv igen.

Imorgon ska jag på någon typ av behandling hos någon i stan och efter det ska jag på min första lektion i Yoga, hos samma person. Det ska bli väldigt spännande att se hur det är. Det kanske är skit o då får det vara, eller så är det jätte bra o kanske blir mitt kall. Jag menar har ni sett hur snygga kroppar folk som håller på med yoga har. Hoppas dock inte att det ska ruinera min plånbok. Man har ju utgifter ändå såhär innan jul.

Hemma håller vi på att rusta hallen för fulla muggar. Vi målade första lagret av den nya färgen som vi köpt. Tycker att de blir sååå snyggt. På bilden har färgen inte riktigt tokat än, därför det de lite flammigt ut.

Långt långt ner...

Idag tog jag min tablett nr 16. Jag mår inte bra idag. De känns som om hela jag är helt slut lixom. Som en urkramad trasa. Orkar knappt använda tungan för att prata.

De är ju allmänt känt att man går ner först innan man går upp igen av tabletterna. Och jag mår inte värre nu än några av mina riktigt dåliga dagar under sjukdomsperioden men vem vill ramla tebax till dom. Skulle egentligen tagit mig iväg och gått en prova på gång med Yoga idag. Men jag får ta det nästa vecka igen för de finns ingen möjlighet att jag kan tex böja mig ner utan att bli så yr att jag ramlar omkull.

Så SelmaSpa+ med jobbet. Det är svårt att svara på om det va kul, för det är klart de va de. Men de va nog inte värt de. Jag har ALDRIG mått så dåligt. Det va som om de låg panik under utan på mig hela tiden. Så fort jag råkade tänka lite för mycket på något så kändes det som om jag skulle kvävas o tankarna började snurra i huvudet. Jag var helt slut när jag kom hem därifrån och somnade kl 6 på kvällen o vaknade inte förrns nästa morgon när jag åkte till jobbet.

En positiv sak med resan var att jag öppet berättade för mina jobbarkompisar om min sjukdom. Jag berättade verkligen allt för dom, från första symptomen till hur jag mår idag och hur mitt liv ser ut just nu. Jag tror att många vart förvånade för många sa att vi ser ju inget på dig. Du är ju bland dom lugnaste på jobbet.
Det var så skönt att bara få öppna sig och berätta allt, och jag vart positiv överaskad om hur alla va så intresserade. Fick många frågor och många som även lättade lite på sina egna hjärtan om hur dom mått i olika situationer.

Så nu ska jag bara försöka överleva detta helvete som jag känner av just nu. Min älskade sambo kommer snart hem med tacos vilket känns som det enda jag vill äta just nu.

Är så glad att jag har honom, och att jag har min mamma. Jag tror att även om B är min sambo så får jag inte lägga hela dehär på honom för då kväver jag nog lite av vårat förhållande. Utan mamma får ta en del av det med.

Firade min syster igår och då va hela min släkt där. Satt länge o tittade på dom när dom satt och pratade o skrattade vid bordet och jag vart så varm i kroppen. Jag älskar dom så mycket. Allihop och jag är så stolt och glad att vara en medlem i denna underbara grupp med människor..

Svullen...

Har just kommit till jobbet...väldigt tidigt för att vara jag. Men jag somnade halv 8 igår kväll av utmattning. Vaknade dock vid 1 tiden och kände hur en panik attack va påväg men lyckades på någe sätt hejda den innan den bröt ur helt. Somnade om någon gång vid 2 tiden igen. Så vid 5 imorse va jag rätt pigg. Vad fanns det mer att göra än att gå upp..

På väg till jobbet började det kännas konstig i min överläpp och väl framme såg jag att den hade svullnat upp något på höger sida. Va trött jag blir på dehär...varför svullnar mina läppar så hela tiden. Jag blir tokig snart. Imorgon ska vi åka till SelmaSpa+ med jobbet. Hur ska det gå om jag ska hålla på att svullna på dehär viset. Kommer ju inte få mindre panik om jag ska hålla på att svullna när jag inte ens är hemma. Usch jag fasar verkligen.

Idag efter jobbet ska jag till min kurator igen. Dags att ta upp de. Har ju inte varit där sedan i somras. Så vi får väl se om han kan göra något åt mig eller komma på något bra o prata om.

Hoppas dagen blir bra idag iaf och att läppen går ner...

Knaprar vidare..

Så idag tog jag min 8:e halva. Imorgon ska jag börja med hela tabletter. Känns lite läskigt. Än så länge har jag kunnat tänka att jag tar ju bara halva. Vet inte om det är någon skillnad men jag tänker åtminstone TRO att jag håller på att bli bättre. Är lite är att om de ska blir sämre när jag ska börja med en strörre dos.

Idag har varit en bra dag. Man måste ju ha sånna ibland för att orka med alla dom dåliga lixom. Fast jag har varit lite dålig på att gå ut. Har endast fått ut nosen utanför dörren idag. Dagen började med att vi vaknade bra sent...o gosa i över en timma i sängen innan vi kunde masa oss upp. Sen vart de helgfrukost framför TV:n.

Sedan dess har jag målat...o det gör jag fortfarande. Hoppas verkligen att hallen blir fin när den blir klar (om hundra år) Känns lite i nacken dock men va gör man inte.

De känns verkligen som jag har hämtat ny energi den här helgen så jag ska klara veckan. Ska ju till SelmaSpa+ på onsdag till torsdag med jobbet. Är lite rädd...eller ganska mycket rädd för att få ångest eller panik eller liknande när jag är där. Vi hoppas att de kommer gå bra..!!!

Dag 5...

Jaha, idag har jag tagit min femte halva av min tablett. Vet inte om jag känner varken upp eller ner faktiskt. Jag mår ju inte bra pga att jag är så yr och konstig i huvudet Hänger lixom inte med o nu började de gå så långt att jag inte ens kan läsa eller titta på TV längre. Allt blir lixom suddigt. men jag vet ju inte om detta beror på tabletten eller om de bara är ett nytt symptom i min helvetes sjukdom. Kan fortfarande inte riktigt släppa tanken på att de kanske inte är psykiskt utan fysiskt. Efter att ha varit så övertygad om en hjärntumör så är de inte så lätt att släppa att de kanske kan vara något annat. Fast jag har ju tagit en drilljard prover på de mesta i min kropp och det är inget som verkar onormalt. Sen vet jag ju hur min tankegång är över saker. Jag lixom letar fel på mig, om jag t. ex. upptäcker att min läpp nog har svullnat lite vid ena mungipan känner jag direkt paniken komma krypandes inut. Tänk där sitter jag kanske ibland folk och vill bara rusa ut eftersom jag tror att jag ska dö, och inte en människa märker att jag mår som jag gör.

Är de inte en fruktansvärd "sjukdom" ändå. För det är ingen som ser hur jävla dåligt jag mår. Om man nu kan kalla det sjukdom det jag lider av. Vissa tycker nog att det inte är det men det är nog om man inte upplevt det själv. För man mår dåligt. Inte bara psykiskt med tankar och liknande utan även fysiskt. Yrsel, att inte se ordentligt, ont i magen och illamåeende, otroligt huvudvärk eller bortdomnad i pannan, spänningar i nacken och axlar, spänningar i bröstkorgen som går hela vägen upp i halsen. Ibland har jag så ont i bröstet och upp mot halsen att jag inte kan svälja och har väldigt svårt för att andas. Ont i armar och den. Värk i leder som gör att jag vissa perioder tappar allt jag försöker ta i.

Om man kan kalla en förkylning för sjukdom så tycker jag helt klart att det här också kan klassas som det...

...för jag skulle sååååå mycket hellre vilja vara förkyld

Jag ger upp!

Idag började jag med tabletterna. Jag orkar inte kämpa mig framåt själv längre. Så idag tog jag den första halvan. Usch o få va hemskt de känns men jag hoppas de blir bättre nu av dom.

Droppen rann över i går natt. De va en av dom värsta nätter jag varit med om. Redan innan jag gick o la mig va jag så dålig. Jag skakade i kroppen och har fruktansvärd värk i nästan alla mina leder. Magen gjorde jätte ont och jag mådde grymt illa. Det var som en defus huvudvärk i huvudet och jag va så yr så jag kunde inte ens titta på TV. Det var som om panikångesten låg precis under ytan på mig och bara väntade på att bryta ut, men att jag fick med all kraft jag hade trycka tillbaka den för ett panikattack just då skulle jag nog inte klarat av.
Gick o la mig tillslut men vaknade 3 timmar senare av att jag inte kunde andas och att rummet snurrade. Gick upp, gick runt. Försökte förstå vad som hände runt om mig men kunde inte riktigt koppla ihop verkligheten. Höll i huvudet med mina händer för att det inte skulle ramla av. Gick ut, i bara en T-shirt satt jag på trappen för att lättare kunna andas. De kändes som jag skulle kvävas där och då. Hela kroppen och hela huvudet var i kaos. Jag ville gråta, kunde inte. Tårarna kom inte fast de kändes som dom låg i ögonvrån. Trodde att nu har jag blivit galen. Nu får dom låsa in mig för jag kommer aldrig mera kunna komma tebax till verkligheten.

Där och då, för en liten sekund gav jag upp livet. Jag kände att jag inte orkade mera. Jag kände att det inte va värt att kämpa längre, då rann droppen över. Jag måste prova tabletterna, tänk om dom hjälper, tänk om jag sakta men säkert kommer kunna må bättre. Jag vill aldrig mera uppleva en sån här natt igen. Jag vill bli den jag är.

Tänk om tabletterna inte hjälper.

Vad gör jag då?

Ännu en ledig dag.

Gårdagen var inte så rolig. Hade mycket problem med ögonen o kunna uppfatta verkligeheten runt omkring mig. De blir som om jag går omkring i bubbla o inte alls kan ta in sakerna som är runt om kring mig. Men dagen gick ju ändå. Man glömmer så fort hur dåligt man mått bara man mår lite bättre. Det är därför jag har så svårt att ta tag i problemet.
Skulle va lite gullig o laga iordning en matlåda till min älskling. Så jag satte på ris på plattan o glömde bort de. Efter en stund börjar de lukta konstigt o jag börjar skylla på min stackars sambo som sitter bredvid i soffan att han stinker o att han måste tvätta sina kläder lite oftare, det va inte min sambo. Det var riset som höll på att brinna upp.

Idag har jag min sista lediga dag vilket innebär att jag ska jobba imorrn o på fredag innan jag tar ledig helg igen. Ja vet att jag har ett toppen schema. Så vad ska jag styra upp denna dagen med då ?? Jag vet inte riktigt ännu. Håller på att försöka få kontakt med min vän P men de verkar lite omöjligt. Ska lämna ett litet förslag till henne. Sen ikväll vid typ halv 7 så ska jag ut o gå med en annan vän o sen ska vi kolla på Bonde tror jag.

Jaja nu ska jag ta o klä på mig lite. Inte för att de blir så mycket bättre men ändå. Måste ta mig utanför dörren ordentligt idag så man mår lite bättre...

Dags att börja...

Fick ett tips från min vän P att börja blogga. Tänkte först att Nej det är inget för mig. Men idag i bilen på väg hem så rann de lixom över. Eller tankarna måste ut på någe sätt o dehär kanske är ett bra sätt så va fan, jag provar.

Har fruktansvärt ont i munnen idag. En visdomstand som vill säga sitt plus att det blivit någon typ av inflammation i tandköttet på höger sida o ont i nån nerv sen under hakan så de känns som jag kommer gå i taket snart av smärta. O jag som skulle kämpa den här veckan för att bevisa för mig själv att jag kan kämpa mig till att må bättre utan tabletter. Det är svårt att tänka positivt när de dyker upp sånna här saker.

Jag kan inte längre förstå att den här personen som sitter här framför datorn är jag. Det är som att jag är i en annan värld där allt är som vanligt utom jag, för jag är inte den jag är. De låter verkligen helflummigt men det är så det känns.

Va på tjejkväll idag eller va vi nu ska kalla de. Det är något vi tjejer här utifrån landet har bestämt att vi ska ha en gång i månaden men har ännu inte kommit på någe bra namn för denna tillställning. Hur som helst idag var vi inne i stan. Vi satt där runt bordet o åt jätte god fruksallad med glass o grädde, mulla muffins till efterätt och lyckades även kläma en del godis från godiskålen. Det blir självfallet mycket prat och skratt men jag känner inte igen mig själv när jag sitter där. Det känns inte som jag, det måste vara nån annan tråkigt, ful och fruktansvärt deppig människa som har klivit in i min kropp och gjort mig till någon jag inte är. För hur kul jag egentligen har så känns de inte kul. De känns som jag är fulast där, inte sminkad eller gjort i ordning håret. Har inte heller några fina kläder o till råga på allt har jag lagt på mig några extra kilon som gör mig fet helt enkelt. Så det är inte jag som sitter där, det måste vara någon annan. Det är mycket gravidsnack under dessa träffar just nu vilket beror på att två av tjejerna i gängets magar växer sig större och större. Och samtidigt som jag vill vara superglad för deras skulle o självkvart är jag det med kan jag inte låta bli att gråta inombords. Varför inte jag, varför sitter inte jag där med min mage och mår bra o tycker att livet är är roligt. Varför sitter jag här grå, fet och tråkigt o önskar att jag vore någon annan.

När ska den här skiten gå över. När ska denna människa som tagit över min kropp lämna tillbaka den och jag ska få blir mig själv igen. Hur länge ska man kämpa.

Hade någon sagt till mig för 2 år sedan att du Malin, du kommer må riktigt dåligt om 2 år. Du kommer bli deppig o behöva en massa hjälp från olika håll för att hålla dig flytande. Då hade jag antagligen skrattat personen i fråga rakt i ansiktet och sagt att: Nehe du där har du fel, för jag vet minsann hur man tar sig i kragen och rycker upp sig och går vidare. Jag är inte nån fånig människa bryter ihop för minsta småsak.

Personer med psykiska problem var som en främmande värld för mig och med handen på hjärtat tycker jag dom va otroligt dumma och fåniga....

...nu vet jag bättre