Månskugga...

Prick kl 12 på klev jag ut från min pappas hus för att bege mig hemåt. Det hade slutat snöa och den första tanken som slog mig var att de va så ljus ute, trots att det var mitt i natten. Jag tittade upp och fick se månen som lyste klart över den vita snön som täckt marken. Det var då när jag gick mot bilen lixom slogs till av någon märklig känsla i kroppen. Allt va så vackert, så stilla och så mystiskt på något sätt. Det är en känsla som man inte kan förklara med ord. Jag va bara tvungen att stå och titta ut över landskapet. All denna snö och sedan månen som bildade stora skuggor av snötunga träd på marken. För några sekunder blir man lixom salig. Allt annat runt omkring försvinner och man blir lever verkligen i nuet. Det är så vackert och jag lider verkligen med dom som inte får se dehär vackra.

Fick för mig att jag va tvungen att ta kort på dehär vackra så när jag kom hem gick jag in för att hämta kameran. (va dock tvungen att kissa först, blir ALLTID akut kissnöding när jag kliver innanför dörren hemma. Undrar va det kan bero på?) Sen sprang jag ut och började ta massa bilder. Insåg efter en stund att alla bilderna jag tog vart svarta. Besviken raderade jag dom ur minnet och blev skitsur för att jag äger en så usel kamera.

Men det kanske fanns en mening med det med. Jag kanske inte skulle få uppleva den här känslan om jag hade den på bild i min dator och kan titta på den varje dag. Det är kanske meningen att jag bara ska få se det i verkligheten och spara bilden i minnet istället.

Hur som helst så är det otroligt vackert ute just nu. Jag kan inte riktigt förstå hur det kan vara så vackert här...en sak som är säker är att jag måste vara ute mera...och jag kommer inte gå och lägga mig på lääännggeee...!!!!