Dags att börja...

Fick ett tips från min vän P att börja blogga. Tänkte först att Nej det är inget för mig. Men idag i bilen på väg hem så rann de lixom över. Eller tankarna måste ut på någe sätt o dehär kanske är ett bra sätt så va fan, jag provar.

Har fruktansvärt ont i munnen idag. En visdomstand som vill säga sitt plus att det blivit någon typ av inflammation i tandköttet på höger sida o ont i nån nerv sen under hakan så de känns som jag kommer gå i taket snart av smärta. O jag som skulle kämpa den här veckan för att bevisa för mig själv att jag kan kämpa mig till att må bättre utan tabletter. Det är svårt att tänka positivt när de dyker upp sånna här saker.

Jag kan inte längre förstå att den här personen som sitter här framför datorn är jag. Det är som att jag är i en annan värld där allt är som vanligt utom jag, för jag är inte den jag är. De låter verkligen helflummigt men det är så det känns.

Va på tjejkväll idag eller va vi nu ska kalla de. Det är något vi tjejer här utifrån landet har bestämt att vi ska ha en gång i månaden men har ännu inte kommit på någe bra namn för denna tillställning. Hur som helst idag var vi inne i stan. Vi satt där runt bordet o åt jätte god fruksallad med glass o grädde, mulla muffins till efterätt och lyckades även kläma en del godis från godiskålen. Det blir självfallet mycket prat och skratt men jag känner inte igen mig själv när jag sitter där. Det känns inte som jag, det måste vara nån annan tråkigt, ful och fruktansvärt deppig människa som har klivit in i min kropp och gjort mig till någon jag inte är. För hur kul jag egentligen har så känns de inte kul. De känns som jag är fulast där, inte sminkad eller gjort i ordning håret. Har inte heller några fina kläder o till råga på allt har jag lagt på mig några extra kilon som gör mig fet helt enkelt. Så det är inte jag som sitter där, det måste vara någon annan. Det är mycket gravidsnack under dessa träffar just nu vilket beror på att två av tjejerna i gängets magar växer sig större och större. Och samtidigt som jag vill vara superglad för deras skulle o självkvart är jag det med kan jag inte låta bli att gråta inombords. Varför inte jag, varför sitter inte jag där med min mage och mår bra o tycker att livet är är roligt. Varför sitter jag här grå, fet och tråkigt o önskar att jag vore någon annan.

När ska den här skiten gå över. När ska denna människa som tagit över min kropp lämna tillbaka den och jag ska få blir mig själv igen. Hur länge ska man kämpa.

Hade någon sagt till mig för 2 år sedan att du Malin, du kommer må riktigt dåligt om 2 år. Du kommer bli deppig o behöva en massa hjälp från olika håll för att hålla dig flytande. Då hade jag antagligen skrattat personen i fråga rakt i ansiktet och sagt att: Nehe du där har du fel, för jag vet minsann hur man tar sig i kragen och rycker upp sig och går vidare. Jag är inte nån fånig människa bryter ihop för minsta småsak.

Personer med psykiska problem var som en främmande värld för mig och med handen på hjärtat tycker jag dom va otroligt dumma och fåniga....

...nu vet jag bättre