Svullen...

Har just kommit till jobbet...väldigt tidigt för att vara jag. Men jag somnade halv 8 igår kväll av utmattning. Vaknade dock vid 1 tiden och kände hur en panik attack va påväg men lyckades på någe sätt hejda den innan den bröt ur helt. Somnade om någon gång vid 2 tiden igen. Så vid 5 imorse va jag rätt pigg. Vad fanns det mer att göra än att gå upp..

På väg till jobbet började det kännas konstig i min överläpp och väl framme såg jag att den hade svullnat upp något på höger sida. Va trött jag blir på dehär...varför svullnar mina läppar så hela tiden. Jag blir tokig snart. Imorgon ska vi åka till SelmaSpa+ med jobbet. Hur ska det gå om jag ska hålla på att svullna på dehär viset. Kommer ju inte få mindre panik om jag ska hålla på att svullna när jag inte ens är hemma. Usch jag fasar verkligen.

Idag efter jobbet ska jag till min kurator igen. Dags att ta upp de. Har ju inte varit där sedan i somras. Så vi får väl se om han kan göra något åt mig eller komma på något bra o prata om.

Hoppas dagen blir bra idag iaf och att läppen går ner...

Knaprar vidare..

Så idag tog jag min 8:e halva. Imorgon ska jag börja med hela tabletter. Känns lite läskigt. Än så länge har jag kunnat tänka att jag tar ju bara halva. Vet inte om det är någon skillnad men jag tänker åtminstone TRO att jag håller på att bli bättre. Är lite är att om de ska blir sämre när jag ska börja med en strörre dos.

Idag har varit en bra dag. Man måste ju ha sånna ibland för att orka med alla dom dåliga lixom. Fast jag har varit lite dålig på att gå ut. Har endast fått ut nosen utanför dörren idag. Dagen började med att vi vaknade bra sent...o gosa i över en timma i sängen innan vi kunde masa oss upp. Sen vart de helgfrukost framför TV:n.

Sedan dess har jag målat...o det gör jag fortfarande. Hoppas verkligen att hallen blir fin när den blir klar (om hundra år) Känns lite i nacken dock men va gör man inte.

De känns verkligen som jag har hämtat ny energi den här helgen så jag ska klara veckan. Ska ju till SelmaSpa+ på onsdag till torsdag med jobbet. Är lite rädd...eller ganska mycket rädd för att få ångest eller panik eller liknande när jag är där. Vi hoppas att de kommer gå bra..!!!

Dag 5...

Jaha, idag har jag tagit min femte halva av min tablett. Vet inte om jag känner varken upp eller ner faktiskt. Jag mår ju inte bra pga att jag är så yr och konstig i huvudet Hänger lixom inte med o nu började de gå så långt att jag inte ens kan läsa eller titta på TV längre. Allt blir lixom suddigt. men jag vet ju inte om detta beror på tabletten eller om de bara är ett nytt symptom i min helvetes sjukdom. Kan fortfarande inte riktigt släppa tanken på att de kanske inte är psykiskt utan fysiskt. Efter att ha varit så övertygad om en hjärntumör så är de inte så lätt att släppa att de kanske kan vara något annat. Fast jag har ju tagit en drilljard prover på de mesta i min kropp och det är inget som verkar onormalt. Sen vet jag ju hur min tankegång är över saker. Jag lixom letar fel på mig, om jag t. ex. upptäcker att min läpp nog har svullnat lite vid ena mungipan känner jag direkt paniken komma krypandes inut. Tänk där sitter jag kanske ibland folk och vill bara rusa ut eftersom jag tror att jag ska dö, och inte en människa märker att jag mår som jag gör.

Är de inte en fruktansvärd "sjukdom" ändå. För det är ingen som ser hur jävla dåligt jag mår. Om man nu kan kalla det sjukdom det jag lider av. Vissa tycker nog att det inte är det men det är nog om man inte upplevt det själv. För man mår dåligt. Inte bara psykiskt med tankar och liknande utan även fysiskt. Yrsel, att inte se ordentligt, ont i magen och illamåeende, otroligt huvudvärk eller bortdomnad i pannan, spänningar i nacken och axlar, spänningar i bröstkorgen som går hela vägen upp i halsen. Ibland har jag så ont i bröstet och upp mot halsen att jag inte kan svälja och har väldigt svårt för att andas. Ont i armar och den. Värk i leder som gör att jag vissa perioder tappar allt jag försöker ta i.

Om man kan kalla en förkylning för sjukdom så tycker jag helt klart att det här också kan klassas som det...

...för jag skulle sååååå mycket hellre vilja vara förkyld

Jag ger upp!

Idag började jag med tabletterna. Jag orkar inte kämpa mig framåt själv längre. Så idag tog jag den första halvan. Usch o få va hemskt de känns men jag hoppas de blir bättre nu av dom.

Droppen rann över i går natt. De va en av dom värsta nätter jag varit med om. Redan innan jag gick o la mig va jag så dålig. Jag skakade i kroppen och har fruktansvärd värk i nästan alla mina leder. Magen gjorde jätte ont och jag mådde grymt illa. Det var som en defus huvudvärk i huvudet och jag va så yr så jag kunde inte ens titta på TV. Det var som om panikångesten låg precis under ytan på mig och bara väntade på att bryta ut, men att jag fick med all kraft jag hade trycka tillbaka den för ett panikattack just då skulle jag nog inte klarat av.
Gick o la mig tillslut men vaknade 3 timmar senare av att jag inte kunde andas och att rummet snurrade. Gick upp, gick runt. Försökte förstå vad som hände runt om mig men kunde inte riktigt koppla ihop verkligheten. Höll i huvudet med mina händer för att det inte skulle ramla av. Gick ut, i bara en T-shirt satt jag på trappen för att lättare kunna andas. De kändes som jag skulle kvävas där och då. Hela kroppen och hela huvudet var i kaos. Jag ville gråta, kunde inte. Tårarna kom inte fast de kändes som dom låg i ögonvrån. Trodde att nu har jag blivit galen. Nu får dom låsa in mig för jag kommer aldrig mera kunna komma tebax till verkligheten.

Där och då, för en liten sekund gav jag upp livet. Jag kände att jag inte orkade mera. Jag kände att det inte va värt att kämpa längre, då rann droppen över. Jag måste prova tabletterna, tänk om dom hjälper, tänk om jag sakta men säkert kommer kunna må bättre. Jag vill aldrig mera uppleva en sån här natt igen. Jag vill bli den jag är.

Tänk om tabletterna inte hjälper.

Vad gör jag då?

Ännu en ledig dag.

Gårdagen var inte så rolig. Hade mycket problem med ögonen o kunna uppfatta verkligeheten runt omkring mig. De blir som om jag går omkring i bubbla o inte alls kan ta in sakerna som är runt om kring mig. Men dagen gick ju ändå. Man glömmer så fort hur dåligt man mått bara man mår lite bättre. Det är därför jag har så svårt att ta tag i problemet.
Skulle va lite gullig o laga iordning en matlåda till min älskling. Så jag satte på ris på plattan o glömde bort de. Efter en stund börjar de lukta konstigt o jag börjar skylla på min stackars sambo som sitter bredvid i soffan att han stinker o att han måste tvätta sina kläder lite oftare, det va inte min sambo. Det var riset som höll på att brinna upp.

Idag har jag min sista lediga dag vilket innebär att jag ska jobba imorrn o på fredag innan jag tar ledig helg igen. Ja vet att jag har ett toppen schema. Så vad ska jag styra upp denna dagen med då ?? Jag vet inte riktigt ännu. Håller på att försöka få kontakt med min vän P men de verkar lite omöjligt. Ska lämna ett litet förslag till henne. Sen ikväll vid typ halv 7 så ska jag ut o gå med en annan vän o sen ska vi kolla på Bonde tror jag.

Jaja nu ska jag ta o klä på mig lite. Inte för att de blir så mycket bättre men ändå. Måste ta mig utanför dörren ordentligt idag så man mår lite bättre...

Dags att börja...

Fick ett tips från min vän P att börja blogga. Tänkte först att Nej det är inget för mig. Men idag i bilen på väg hem så rann de lixom över. Eller tankarna måste ut på någe sätt o dehär kanske är ett bra sätt så va fan, jag provar.

Har fruktansvärt ont i munnen idag. En visdomstand som vill säga sitt plus att det blivit någon typ av inflammation i tandköttet på höger sida o ont i nån nerv sen under hakan så de känns som jag kommer gå i taket snart av smärta. O jag som skulle kämpa den här veckan för att bevisa för mig själv att jag kan kämpa mig till att må bättre utan tabletter. Det är svårt att tänka positivt när de dyker upp sånna här saker.

Jag kan inte längre förstå att den här personen som sitter här framför datorn är jag. Det är som att jag är i en annan värld där allt är som vanligt utom jag, för jag är inte den jag är. De låter verkligen helflummigt men det är så det känns.

Va på tjejkväll idag eller va vi nu ska kalla de. Det är något vi tjejer här utifrån landet har bestämt att vi ska ha en gång i månaden men har ännu inte kommit på någe bra namn för denna tillställning. Hur som helst idag var vi inne i stan. Vi satt där runt bordet o åt jätte god fruksallad med glass o grädde, mulla muffins till efterätt och lyckades även kläma en del godis från godiskålen. Det blir självfallet mycket prat och skratt men jag känner inte igen mig själv när jag sitter där. Det känns inte som jag, det måste vara nån annan tråkigt, ful och fruktansvärt deppig människa som har klivit in i min kropp och gjort mig till någon jag inte är. För hur kul jag egentligen har så känns de inte kul. De känns som jag är fulast där, inte sminkad eller gjort i ordning håret. Har inte heller några fina kläder o till råga på allt har jag lagt på mig några extra kilon som gör mig fet helt enkelt. Så det är inte jag som sitter där, det måste vara någon annan. Det är mycket gravidsnack under dessa träffar just nu vilket beror på att två av tjejerna i gängets magar växer sig större och större. Och samtidigt som jag vill vara superglad för deras skulle o självkvart är jag det med kan jag inte låta bli att gråta inombords. Varför inte jag, varför sitter inte jag där med min mage och mår bra o tycker att livet är är roligt. Varför sitter jag här grå, fet och tråkigt o önskar att jag vore någon annan.

När ska den här skiten gå över. När ska denna människa som tagit över min kropp lämna tillbaka den och jag ska få blir mig själv igen. Hur länge ska man kämpa.

Hade någon sagt till mig för 2 år sedan att du Malin, du kommer må riktigt dåligt om 2 år. Du kommer bli deppig o behöva en massa hjälp från olika håll för att hålla dig flytande. Då hade jag antagligen skrattat personen i fråga rakt i ansiktet och sagt att: Nehe du där har du fel, för jag vet minsann hur man tar sig i kragen och rycker upp sig och går vidare. Jag är inte nån fånig människa bryter ihop för minsta småsak.

Personer med psykiska problem var som en främmande värld för mig och med handen på hjärtat tycker jag dom va otroligt dumma och fåniga....

...nu vet jag bättre