Att jobba med människor...

är verkligen något jag vill göra resten av mitt liv. Skulle kunna tänka mig att jobba med djur också men människor är absolut bäst. Vilken livsresa man göra när man störtar in i främmande människors livsöden hela tiden. Och vad man lär sig att hur man ska bemöta dessa med största respekt och värme. Man hittar också humorn i det mest fruktansvärda och man kommer hem och är så glad över hur man faktiskt lever och har det.

Då jag går under tystnadsplikt kan jag inte skriva eller berätta för utomstående vilka underliga och märkvärdiga situationer man hamnar i ibland. Det är något jag får dela med mina jobbarkompisar. Det jag kan säga så att man kanske förstå lite mera vad jag snackar om är det så att när man jobbar i hemtjänsten, jobbar man inte bara med gamla. Utan alla åldrar som behöver hjälp i hemmet men inte får eller vill eller behöver ha personlig assistent. Att se människor som kämpar fast det allt sakta men säkert blir sämre är verkligen något som jag unnar alla människor att få vara med om. Det ger dig ett helt annat sätt att se på ditt eget liv och verkligen värdera det du har.

Nu har jag 5 arbetsdagar kvar denna vecka. Sen går jag hem...o kommer inte tillbaka på minst ett år om allt går som det ska. Just nu känns dessa 5 dagar som 5 år då min foglossning har slagit till rejält. Har numera väldigt svårt att gå, eller går gör jag men det är en smärta som är helt otrolig. Svårt att sitta, svårt att ligga och ja allmänt jävligt ont. Måste "hålla i musen" varje gång jag reser mig upp för annars tror jag den ska lossna. På torsdag ska jag börja på rehabvattengympa...ska blir nice o få röra sig i 37 gradit vatten och låta musklerna få jobba lite. Nu för tiden blir jag anfådd bara jag går några steg för fort fram.

Magen har tagit fart och växer så det knakar nu...o den lille sparkar ofta och får ibland till ett par riktigt fina slag så man tror man ska tappa andan. Ca 10 veckor kvar nu innan vi får träffa vårat lilla underverk. Någonting som jag och min man skapat tillsammas. Hälften honom o hälften jag. Det är en ganska häftig tanke. Folk börjar fråga om jag är rädd för förlossningen och så, men nej. Jag tänker inte ens på den på det sättet. Jag har ju inget val än att föda denna lilla så det är väl dumt o gå runt o oroa sig över det.

Jaha...finns det något mera att skriva här då...julen är så gott som klarplanerad. Vi ska vara här...alla männsker...i våra familjer o bara mysa o äta gott o så..=) Jag hoppas verkligen det blir jätte trevligt..

Får vi se när jag skriver nästa gång och vad som hänt tills dess..!!!