Klockan tickar...

Jaha....då va man inne i vardagen igen då. Efter att denna otroligt lärorika period av att spy var över tänkte jag att nu...nu ska väl det bara bli underbart att vara gravid...hm...har insett nu att graviditeten har många baksidor. Missförstå mig rätt...jag älskar denna unge som växer i min mage och jag går som på nålar av längtan att den ska komma ut så vi får träffa den. Men jag hade inte innan insett hur jävla påfrestande det kan vara att vara gravid. Jag måste säga att det är inte konstigt att folk blir deprimerade för det är tufft.

Efter ett infall åkte jag och mannen ner till Skåne på en snabbsemester. Detta betydde alltså 6 timmar i bil. När vi väl va framme kände jag att de gjorde lite ont i höfterna men vadå har man suttit så länge så klart att det gör ont. Dagen därpå kunde jag kanppt gå. En värk som startade o svanken och vandrade ner genom hörgra skinkan och ut i benet höll på att döda mig. Vi bodde på en camping och när jag stod i toakön so pallade helt enkelt inte min kropp mer och jag ramlade till sittande mitt på golvet...alla runt om kring vart nog lite förskräckta.
Insåg att foglossningen var ett faktum...även att den hade satt sig på ischias(vet inte hur det stavas)nerven. Gå va ingen ide...o stå gick inte alls så jag satt eller låg resten av helgen. Sen var det dags att åka 6 timmar hem igen. När vi väl va hemma och jag skulle gå och lägga mej kom jag inte upp för trapporna...fick sätta mig och åla mig upp baklänges, så ont gjorde det, medans tårarna sprutade.

Nu några veckor senare har det värsta av foglossningen släppt och flyttat sig så nu kan jag stå och gå igen, men inte sitta länge och absolut inte på något hårt. En dag när jag beskådade men växande mage upptäckte jag något som jag förträngt...några röda strimmor hade framträtt till höger om naveln. Jag bröt ihop. Bristningar...seriöst om jag redan börjar få bristningar hur ska jag då se ut i v. 38. Numera smörjer jag magen så fort jag får tillfälle men jag tror inte att det hjälper. Igår när jag tog en titt såg det värre ut än någonsin. Jag ringde gråtande min man och sa att han inte fick lämna mej för någon annan nu när jag blivit så ful..=)

Jag äter ju en antidepressiv tablett som heter Citalopram. Detta är inget man ska äta när man är gravid då det kan påverka fostret vid förlossningen men andningssvårigheter skrikande som inte upphör...och andra otrevligheter. Detta är ju inget som jag vill utsätta mitt barn för så jag drog ner tabletterna för att sedan sluta med dom helt. Efter ca 4 dagar trodde jag att jag skulle dö. ALLA mina gamla besvär från innan kom tillbaka och jag vart förvånad över hur fort man glömmer hur dåligt man mått. Det var bara o ringa läkarna och få börja igen. Ska ta halva dosen nu får vi se om jag klarar mej på den sen måste jag ta en disskution med mina läkare och barnmorskor om detta..

Dehär är ett jättesvårt beslut för mig. Många kanske tycker att va fan sluta med tabletterna och stå ut dom månaderna det gäller. Då har ni inte varit i mina skor när jag inte blir medicinerad.

Har dragit på mej en förkylning som inte vill ge sig alls. Var hos läkaren idag då jag varit dålig i över en vecka och han tog en massa prover och sa att det lät lite från övre delen av lungorna. Jag hade även en förhöjd sänka som dom ville ha koll på så jag måste lämna ett nytt prov igen inom 3 dagar. Vart även sjukskriven en vecka till...kommer då vara borta från jobbar i 2 veckor och 2 dagar...vet nu hur jävla tråkigt det är...är ju helt död så jag kan ju inte göra någe heller..tänke bara bullar idag men NEJ...för yr...stackars hunden får bara komma ut på små korta promenader...

jaja imorrn är de ultraljud....längtar...=)